CHAPTER I
關燈
小
中
大
ertohaveonlyonetopleasethantwo.”
“Especiallywhenoneofthosetwoissuchafanciful,troublesomecreature!”saidEmmaplayfully.“Thatiswhatyouhaveinyourhead,Iknow—andwhatyouwouldcertainlysayifmyfatherwerenotby.”
“Ibelieveitisverytrue,mydear,indeed,”saidMr.Woodhouse,withasigh.“IamafraidIamsometimesveryfancifulandtroublesome.”
“Mydearestpapa!YoudonotthinkIcouldmeanyou,orsupposeMr.Knightleytomeanyou.Whatahorribleidea!Ohno!Imeantonlymyself.Mr.Knightleylovestofindfaultwithme,youknow—inajoke—itisallajoke.Wealwayssaywhatweliketooneanother.”
Mr.Knightley,infact,wasoneofthefewpeoplewhocouldseefaultsinEmmaWoodhouse,andtheonlyonewhoevertoldherofthem:andthoughthiswasnotparticularlyagreeabletoEmmaherself,sheknewitwouldbesomuchlesssotoherfather,thatshewouldnothavehimreallysuspectsuchacircumstanceashernotbeingthoughtperfectbyeverybody.
“EmmaknowsIneverflatterher,”saidMr.Knightley,“butImeantnoreflectiononanybody.MissTaylorhasbeenusedtohavetwopersonstopleaseshewillnowhavebutone.Thechancesarethatshemustbeagainer.”
“Well,”saidEmma,willingtoletitpass—“youwanttohearabouttheweddingandIshallbehappytotellyou,forweallbehavedcharmingly.Everybodywaspunctual,everybodyintheirbestlooks:notatear,andhardlyalongfacetobeseen.Ohnoweallfeltthatweweregoingtobeonlyhalfamileapart,andweresureofmeetingeveryday.”
“DearEmmabearseverythingsowell,”saidherfather.“But,Mr.Knightley,sheisreallyverysorrytolosepoorMissTaylor,andIamsureshewillmisshermorethanshethinksfor.”
Emmaturnedawayherhead,dividedbetweentearsandsmiles.“ItisimpossiblethatEmmashouldnotmisssuchacompanion,”saidMr.Knightley.“Weshouldnotlikehersowellaswedo,sir,ifwecouldsupposeitbutsheknowshowmuchthemarriageistoMissTaylor’sadvantagesheknowshowveryacceptableitmustbe,atMissTaylor’stimeoflife,tobesettledinahomeofherown,andhowimportanttohertobesecureofacomfortableprovision,andthereforecannotallowherselftofeelsomuchpainaspleasure.EveryfriendofMissTaylormustbegladtohavehersohappilymarried.”
“Andyouhaveforgottenonematterofjoytome,”saidEmma,“andaveryconsiderableone—thatImadethematchmyself.Imadethematch,youknow,fouryearsagoandtohaveittakeplace,andbeprovedintheright,whensomanypeoplesaidMr.Westonwouldnevermarryagain,maycomfortmeforanything.”
Mr.Knightleyshookhisheadather.Herfatherfondlyreplied,“Ah!mydear,Iwishyouwouldnotmakematchesandforetellthings,forwhateveryousayalwayscomestopass.Praydonotmakeanymorematches.”
“Ipromiseyoutomakenoneformyself,papabutImust,indeed,forotherpeople.Itisthegreatestamusementintheworld!Andaftersuchsuccess,youknow!—EverybodysaidthatMr.Westonwouldnevermarryagain.Ohdear,no!Mr.Weston,whohadbeenawidowersolong,andwhoseemedsoperfectlycomfortablewithoutawife,soconstantlyoccupiedeitherinhisbusinessintownoramonghisfriendshere,alwaysacceptablewhereverhewent,alwayscheerful—Mr.Westonneednotspendasingleeveningintheyearaloneifhedidnotlikeit.Ohno!Mr.Westoncertainlywouldnevermarryagain.Somepeopleeventalkedofapromisetohiswifeon