CHAPTER XXX
關燈
小
中
大
Ortheyjustprowledandexploredthroughwoodsthatalwaysseemedtobeexpectingsomethingwonderfultohappen.Atleast,thatwasthewayValancyfeltaboutthem.Downthenexthollow—overthenexthill—youwouldfindit.
“Wedon’tknowwherewe’regoing,butisn’titfuntogo?”Barneyusedtosay.
Onceortwicenightovertookthem,toofarfromtheirBlueCastletogetback.ButBarneymadeafragrantbedofbrackenandfirboughsandtheysleptonitdreamlessly,underaceilingofoldspruceswithmosshangingfromthem,whilebeyondthemmoonlightandthemurmurofpinesblendedtogethersothatonecouldhardlytellwhichwaslightandwhichwassound.
Therewererainydays,ofcourse,whenMuskokawasawetgreenland.DayswhenshowersdriftedacrossMistawislikepaleghostsofrainandtheyneverthoughtofstayinginbecauseofit.Dayswhenitrainedinrightgoodearnestandtheyhadtostayin.ThenBarneyshuthimselfupinBluebeard’sChamberandValancyread,ordreamedonthewolfskinswithGoodLuckpurringbesideherandBanjowatchingthemsuspiciouslyfromhisownpeculiarchair.OnSundayeveningstheypaddledacrosstoapointoflandandwalkedfromtherethroughthewoodstothelittleFreeMethodistchurch.OnefeltreallytoohappyforSunday.ValancyhadneverreallylikedSundaysbe