CHAPTER XXX
關燈
小
中
大
ingonlittlenamelessriversorhiddenbrooksonwhosebanksNaiadsmighthavesunnedtheirwhite,wetlimbs.Thenalltheytookwiththemweresomerawpotatoesandsalt.TheyroastedthepotatoesoverafireandBarneyshowedValancyhowtocookthetroutbywrappingtheminleaves,coatingthemwithmudandbakingtheminabedofhotcoals.Neverweresuchdeliciousmeals.Valancyhadsuchanappetiteitwasnowondersheputfleshonherbones.
Ortheyjustprowledandexploredthroughwoodsthatalwaysseemedtobeexpectingsomethingwonderfultohappen.Atleast,thatwasthewayValancyfeltaboutthem.Downthenexthollow—overthenexthill—youwouldfindit.
“Wedon’tknowwherewe’regoing,butisn’titfuntogo?”Barneyusedtosay.
Onceortwicenightovertookthem,toofarfromtheirBlueCastletogetback.ButBarneymadeafragrantbedofbrackenandfirboughsandtheysleptonitdreamlessly,underaceilingofoldspruceswithmosshangingfromthem,whilebeyondthemmoonlightandthemurmurofpinesblendedtogethersothatonecouldhardlytellwhichwaslightandwhichwassound.
Therewererainydays,ofcourse,whenMuskokawasawetgreenland.DayswhenshowersdriftedacrossMistawislikepaleghostsofrainandtheyneverthoughtofstayinginbecauseofit.Dayswhenitrainedinrightgoodearnestandtheyhadtostayin.ThenBarneyshuthimselfupinBluebeard’sChamberandValancyread,ordreamedonthewolfskinswithGoodLuckpurringbesideherandBanjowatchingthemsuspiciouslyfromhisownpeculiarchair.OnSundayeveningstheypaddledacrosstoapointoflandandwalkedfromtherethroughthewoodstothelittleFreeMethodistchurch.OnefeltreallytoohappyforSunday.ValancyhadneverreallylikedSundaysbefore.
Andalways,Sundaysandweekdays,shewaswithBarney.Nothingelsereallymattered.Andwhatacompanionhewas!Howunderstanding!Howjolly!How—howBarney—like!Thatsummeditallup.
Valancyhadtakensomeofhertwohundreddollarsoutofthebankandspentitinprettyclothes.Shehadalittlesmoke-bluechiffonwhichshealwaysputonwhentheyspenttheeveningathome—smoke-bluewithtouchesofsilveraboutit.Itwas