CHAPTER XXI
關燈
小
中
大
ohadeverlovedintheworld.
Barneyneedneverknowit—thoughshewouldnotintheleasthavemindedhisknowing.Butsheknewitanditmadeatremendousdifferencetoher.Justtolove!Shedidnotasktobeloved.Itwasraptureenoughjusttosittherebesidehiminsilence,aloneinthesummernightinthewhitesplendourofmoonshine,withthewindblowingdownonthemoutofthepinewoods.Shehadalwaysenviedthewind.Sofree.Blowingwhereitlisted.Throughthehills.Overthelakes.Whatatang,whatazipithad!Whatamagicofadventure!Valancyfeltasifshehadexchangedhershop-wornsoulforafreshone,fire-newfromtheworkshopofthegods.Asfarbackasshecouldlook,lifehadbeendull—colourless—savourless.Nowshehadcometoalittlepatchofviolets,purpleandfragrant—hersfortheplucking.NomatterwhoorwhathadbeeninBarney’spast—nomatterwhoorwhatmightbeinhisfuture—nooneelsecouldeverhavethisperfecthour.Shesurrenderedherselfutterlytothecharmofthemoment.
“Everdreamofballooning?”saidBarneysuddenly.
“No,”saidValancy.
“Ido—often.Dreamofsailingthroughtheclouds—seeingthegloriesofsunset—spendinghoursinthemidstofaterrificstormwithlightningplayingaboveandbelowyou—skimmingaboveasilvercloudfloorunderafullmoon—wonderful!”
“Itdoessoundso,”saidValancy.“I’vestayedonearthinmydreams.”
ShetoldhimaboutherBlueCastle.ItwassoeasytotellBarneythings.Onefeltheunderstoodeverything—eventhethingsyoudidn’ttellhim.AndthenshetoldhimalittleofherexistencebeforeshecametoRoaringAbel’s.Shewantedhimtoseewhyshehadgonetothedance“upback.”
“Yousee—I’veneverhadanyreallife,”shesaid.“I’vejust—breathed.Everydoorhasalwaysbeenshuttome.”
“Butyou’restillyoung,”saidBarney.
“Oh,Iknow.Yes,I’m‘stillyoung’—butthat’ssodifferentfromyoung,”saidValancybitterly.ForamomentshewastemptedtotellBarneywhyheryearshadnothingtodowithherfuturebutshedidnot.Shewasnotgoingtothinkofdeathtonight.
“ThoughIneverwasreallyyoung,”shewenton—“untiltonight,”sheaddedinherheart.“Ineverhadalifelikeothergirls.Youcouldn’tunderstand.Why,”—shehadadesperatedesirethatBarneyshouldknowtheworstabouther—“Ididn’tevenlovemymo