CHAPTER XXXII

關燈
y-lineandthepartthatsmellsstrongestisthesky.” “Well,askmeanother.Margaret—oh—whatwasIgoingtosay?How’sHelen?” “Quitewell.” “IsshenevercomingbacktoEngland?Everyonethinksit’sawfullyoddshedoesn’t.” “Soitis,”saidMargaret,tryingtoconcealhervexation.Shewasgettingrathersoreonthispoint.“Helenisodd,awfully.Shehasnowbeenawayeightmonths.” “Buthasn’tsheanyaddress?” “AposterestantesomewhereinBavariaisheraddress.Dowriteheraline.Iwilllookitupforyou.” “No,don’tbother.That’seightmonthsshehasbeenaway,surely?” “Exactly.SheleftjustafterEvie’swedding.Itwouldbeeightmonths.” “Justwhenbabywasborn,then?” “Justso.” Dollysighed,andstaredenviouslyroundthedrawing-room.Shewasbeginningtoloseherbrightnessandgoodlooks.TheCharles’swerenotwelloff,forMr.Wilcox,havingbroughtuphischildrenwithexpensivetastes,believedinlettingthemshiftforthemselves.Afterall,hehadnottreatedthemgenerously.Yetanotherbabywasexpected,shetoldMargaret,andtheywouldhavetogiveupthemotor.Margaretsympathised,butinaformalfashion,andDollylittleimaginedthatthestepmotherwasurgingMr.Wilcoxtomakethemamoreliberalallowance.Shesighedagain,andatlasttheparticulargrievancewasremembered.“Oh,yes,
0.042390s