CHAPTER IV
關燈
小
中
大
fe,whoalllivedtogetherbutwhenitappearedthattheMr.Martin,whoboreapartinthenarrative,andwasalwaysmentionedwithapprobationforhisgreatgood-natureindoingsomethingorother,wasasinglemanthattherewasnoyoungMrs.Martin,nowifeinthecaseshedidsuspectdangertoherpoorlittlefriendfromallthishospitalityandkindness,andthat,ifshewerenottakencareof,shemightberequiredtosinkherselfforever.
Withthisinspiritingnotion,herquestionsincreasedinnumberandmeaningandsheparticularlyledHarriettotalkmoreofMr.Martin,andtherewasevidentlynodisliketoit.Harrietwasveryreadytospeakofthesharehehadhadintheirmoonlightwalksandmerryeveninggamesanddweltagooddealuponhisbeingsoverygood-humouredandobliging.Hehadgonethreemilesroundonedayinordertobringhersomewalnuts,becauseshehadsaidhowfondshewasofthem,andineverythingelsehewassoveryobliging.Hehadhisshepherd’ssonintotheparlouronenightonpurposetosingtoher.Shewasveryfondofsinging.Hecouldsingalittlehimself.Shebelievedhewasveryclever,andunderstoodeverything.Hehadaveryfineflock,and,whileshewaswiththem,hehadbeenbidmoreforhiswoolthananybodyinthecountry.Shebelievedeverybodyspokewellofhim.Hismotherandsisterswereveryfondofhim.Mrs.Martinhadtoldheroneday(andtherewasablushasshesaidit,)thatitwasimpossibleforanybodytobeabetterson,andthereforeshewassure,wheneverhemarried,hewouldmakeagoodhusband.Notthatshewantedhimtomarry.Shewasinnohurryatall.
“Welldone,Mrs.Martin!”thoughtEmma.“Youknowwhatyouareabout.”
“Andwhenshehadcomeaway,Mrs.MartinwassoverykindastosendMrs.Goddardabeautifulgoose—thefinestgooseMrs.Goddardhadeverseen.Mrs.GoddardhaddresseditonaSunday,andaskedallthethreeteachers,MissNash,andMissPrince,andMissRichardson,tosupwithher.”
“Mr.Martin,Isuppose,isnotamanofinformationbeyondthelineofhisownbusiness?Hedoesnotread?”
“Ohyes!—thatis,no—Idonotknow—butIbelievehehasreadagooddeal—butnotwhatyouwouldthinkanythingof.HereadstheAgriculturalReports,andsomeotherbooksthatlayinoneofthewindowseats—buthereadsallthemtohimself.Butsometimesofanevening,beforewewenttocards,hewouldreadsomethingaloudoutoftheElegantExtracts,veryentertaining.AndIknowhehasreadtheVicarofWakefield.HeneverreadtheRomanceoftheForest,norTheChildrenoftheAbbey.HehadneverheardofsuchbooksbeforeImentionedthem,butheisdeterminedtogetthemnowassoonaseverhecan.”
Thenextquestionwas—
“WhatsortoflookingmanisMr.Martin?”
“Oh!nothandsome—notatallhandsome.Ithoughthimveryplainatfirst,butIdonotthinkhimsoplainnow.Onedoesnot,youknow,afteratime.Butdidyouneverseehim?HeisinHighburyeverynowandthen,andheissuretoridethrougheveryweekinhiswaytoKingston.Hehaspassedyouveryoften.”
“Thatmaybe,andImayhaveseenhimfiftytimes,butwithouthavinganyideaofhisname.Ayoungfarmer,whetheronhorsebackoronfoot,istheverylastsortofpersontoraisemycuriosity.TheyeomanryarepreciselytheorderofpeoplewithwhomIfeelIcanhavenothingtodo.Adegreeortwolower,andacreditableappearancemightinterestmeImighthopetobeusefultotheirfamiliesinsomewayorother.Butafarmercanneednoneofmyhelp,andis,therefore,inonesense,asmuchabovemynoticeasineveryotherheisbelowit.”
“Tobesure.Ohyes!Itisnotlikelyyoushouldeverhaveobservedhimbutheknowsyouverywellindeed—Imeanbysight.”
“Ihavenodoubtofhisbeingaveryresp