CHAPTER XLI
關燈
小
中
大
her.ValancyhadwonderedwhattoneBarneywouldsay“Iloveyou”in—howhisdark-blueeyeswouldlookwhenhesaidit.EthelTraverseknew.Valancyhatedherfortheknowledge—hatedandenviedher.
“ShecanneverhavethosehoursintheBlueCastle.Theyaremine,”thoughtValancysavagely.EthelwouldnevermakestrawberryjamordancetooldAbel’sfiddleorfrybaconforBarneyoveracamp-fire.ShewouldnevercometothelittleMistawisshackatall.
WhatwasBarneydoing—thinking—feelingnow?Hadhecomehomeandfoundherletter?Washestillangrywithher?Oralittlepitiful.WashelyingontheirbedlookingoutonstormyMistawisandlisteningtotherainstreamingdownontheroof?Orwashestillwanderinginthewilderness,ragingatthepredicamentinwhichhefoundhimself?Hatingher?Paintookherandwrungherlikesomegreatpitilessgiant.Shegotupandwalkedthefloor.Wouldmorningnevercometoendthishideousnight?Andyetwhatcouldmorningbringher?Theoldlifewithouttheoldstagnationthatwasatleastbearable.Theoldlifewiththenewmemories,thenewlongings,thenewanguish.
“Oh,whycan’tIdie?”moanedValancy.