CHAPTER XXXVII
關燈
小
中
大
Dr.Trentlookedatherblanklyandfumbledamonghisrecollections.
“Er—Miss—Miss—”
“Mrs.Snaith,”saidValancyquietly.“IwasMissValancyStirlingwhenIcametoyoulastMay—overayearago.Iwantedtoconsultyouaboutmyheart.”
Dr.Trent’sfacecleared.
“Oh,ofcourse.Iremembernow.I’mreallynottoblamefornotknowingyou.You’vechanged—splendidly.Andmarried.Well,well,ithasagreedwithyou.Youdon’tlookmuchlikeaninvalidnow,hey?Irememberthatday.Iwasbadlyupset.HearingaboutpoorNedbowledmeover.ButNed’sasgoodasnewandyou,too,evidently.Itoldyouso,youknow—toldyoutherewasnothingtoworryover.”
Valancylookedathim.
“Youtoldme,inyourletter,”shesaidslowly,withacuriousfeelingthatsomeoneelsewastalkingthroughherlips,“thatIhadanginapectoris—inthelaststages—complicatedwithananeurism.ThatImightdieanyminute—thatIcouldn’tlivelongerthanayear.”
Dr.Trentstaredather.
“Impossible!”hesaidblankly.“Icouldn’thavetoldyouthat!”
Valancytookhisletterfromherbagandhandedittohim.
“MissValancyStirling,”heread.“Yes—yes.OfcourseIwroteyou—onthetrain—thatnight.ButItoldyoutherewasnothingserious——”
“Readyourletter,”insistedValancy.
Dr.Trenttookitout—unfoldedit—glancedoverit.Adismayedlookcameintohisface.Hejumpedtohisfeetandstrodeagitatedlyabouttheroom.
“Goodheavens!ThisistheletterImeantforoldMissJaneSterling.FromPortLawrence.Shewasherethatday,too.Isentyouthewrongletter.Whatunpardonablecarelessness!ButIwasbesidemyselfthatnight.MyGod,andyoubelievedthat—youbelieved—butyoudidn’t—youwenttoanotherdoctor——”
Valancystoodup,turnedround,lookedfoolishlyaboutherandsatdownagain.
“Ibelievedit,”shesaidfaintly.