CHAPTER XXXII
關燈
小
中
大
l,ordarkandterribleinthestorm.Sometimesthepineboughstappedagainstthepaneswithfriendlysignals.Sometimessheheardthelittlehissingwhisperofsnowagainstthemrightatherside.SomenightsthewholeouterworldseemedgivenovertotheemperyofsilencethencamenightswhentherewouldbeamajesticsweepofwindinthepinesnightsofdearstarlightwhenitwhistledfreakishlyandjoyouslyaroundtheBlueCastlebroodingnightsbeforestormwhenitcreptalongthefloorofthelakewithalow,wailingcryofbodingandmystery.Valancywastedmanyperfectlygoodsleepinghoursinthesedelightfulcommunings.Butshecouldsleepaslonginthemorningasshewantedto.Nobodycared.BarneycookedhisownbreakfastofbaconandeggsandthenshuthimselfupinBluebeard’sChambertillsuppertime.Thentheyhadaneveningofreadingandtalk.Theytalkedabouteverythinginthisworldandagoodmanythingsinotherworlds.TheylaughedovertheirownjokesuntiltheBlueCastlesre-echoed.
“Youdolaughbeautifully,”Barneytoldheronce.“Itmakesmewanttolaughjusttohearyoulaugh.There’satrickaboutyourlaugh—asifthereweresomuchmorefunbackofitthatyouwouldn’tletout.DidyoulaughlikethatbeforeyoucametoMistawis,Moonlight?”
“Ineverlaughedatall—really.IusedtogigglefoolishlywhenIfeltIwasexpectedto.Butnow—thelaughjustcomes.”
ItstruckValancymorethanoncethatBarneyhimselflaughedagreatdealoftenerthanheusedtoandthathislaughhadchanged.Ithadbecomewholesome.Sherarelyheardthelittlecyni