CHAPTER XXIII
關燈
小
中
大
tedyoutoknow.”
Cissydiedafewnightsafterthat.RoaringAbelwasaway.WhenValancysawthechangethathadcomeoverCissy’sfaceshewantedtotelephoneforthedoctor.ButCissywouldn’tlether.
“Valancy,whyshouldyou?Hecandonothingforme.I’veknownforseveraldaysthat—this—wasnear.Letmedieinpeace,dear—justholdingyourhand.Oh,I’msogladyou’rehere.TellFathergood-byeforme.He’salwaysbeenasgoodtomeasheknewhow—andBarney.Somehow,IthinkthatBarney——”
Butaspasmofcoughinginterruptedandexhaustedher.Shefellasleepwhenitwasover,stillholdingtoValancy’shand.Valancysatthereinthesilence.Shewasnotfrightened—orevensorry.AtsunriseCissydied.SheopenedhereyesandlookedpastValancyatsomething—somethingthatmadehersmilesuddenlyandhappily.And,smiling,shedied.
ValancycrossedCissy’shandsonherbreastandwenttotheopenwindow.Intheeasternsky,amidthefiresofsunrise,anoldmoonwashanging—asslenderandlovelyasanewmoon.Valancyhadneverseenanold,oldmoonbefore.Shewatcheditpale