CHAPTER IX
關燈
小
中
大
UncleHerbertandAuntAlberta’ssilverweddingwasdelicatelyreferredtoamongtheStirlingsduringthefollowingweeksas“thetimewefirstnoticedpoorValancywas—alittle—youunderstand?”
NotforworldswouldanyoftheStirlingshavesaidoutandoutatfirstthatValancyhadgonemildlyinsaneoreventhathermindwasslightlyderanged.UncleBenjaminwasconsideredtohavegoneentirelytoofarwhenhehadejaculated,“She’sdippy—Itellyou,she’sdippy,”andwasonlyexcusedbecauseoftheoutrageousnessofValancy’sconductattheaforesaidweddingdinner.
ButMrs.FrederickandCousinStickleshadnoticedafewthingsthatmadethemuneasybeforethedinner.Ithadbegunwiththerosebush,ofcourseandValancyneverwasreally“quiteright”again.Shedidnotseemtoworryintheleastoverthefactthathermotherwasnotspeakingtoher.Youwouldneversupposeshenoticeditatall.ShehadflatlyrefusedtotakeeitherPurplePillsorRedfern’sBitters.Shehadannouncedcoollythatshedidnotintendtoanswertothenameof“Doss”anylonger.ShehadtoldCousinSticklesthatshewishedshewouldgiveupwearingthatbroochwithCousinArtemasStickles’hairinit.Shehadmovedherbedinherroomtotheoppositecorner.ShehadreadMagicofWingsSundayafternoon.WhenCousinStickleshadrebukedherValancyhadsaidindifferently,“Oh,IforgotitwasSunday”—andhadgoneonreadingit.
CousinStickleshadseenaterriblething—shehadcaughtValancyslidingdownthebannister.CousinSticklesdidnottellMrs.Frederickthis—poorAmeliawasworriedenoughasitwas.ButitwasValancy’sannouncementonSaturdaynightthatshewasnotgoingtogototheAnglicanchurchanymorethatbrokethroughMrs.Frederick’sstonysilence.
“Notgoingtochurchanymore!Doss,haveyouabsolutelytakenleave——”
“Oh,I’mgoingtochurch,”saidValancyairily.“I’mgoingtothePresbyterianchurch.ButtotheAnglicanchurch