CHAPTER IX

關燈
UncleHerbertandAuntAlberta’ssilverweddingwasdelicatelyreferredtoamongtheStirlingsduringthefollowingweeksas“thetimewefirstnoticedpoorValancywas—alittle—youunderstand?” NotforworldswouldanyoftheStirlingshavesaidoutandoutatfirstthatValancyhadgonemildlyinsaneoreventhathermindwasslightlyderanged.UncleBenjaminwasconsideredtohavegoneentirelytoofarwhenhehadejaculated,“She’sdippy—Itellyou,she’sdippy,”andwasonlyexcusedbecauseoftheoutrageousnessofValancy’sconductattheaforesaidweddingdinner. ButMrs.FrederickandCousinStickleshadnoticedafewthingsthatmadethemuneasybeforethedinner.Ithadbegunwiththerosebush,ofcourseandValancyneverwasreally“quiteright”again.Shedidnotseemtoworryintheleastoverthefactthathermotherwasnotspeakingtoher.Youwouldneversupposeshenoticeditatall.ShehadflatlyrefusedtotakeeitherPurplePillsorRedfern’sBitters.Shehadannouncedcoollythatshedidnotintendtoanswertothenameof“Doss”anylonger.ShehadtoldCousinSticklesthatshewishedshewouldgiveupwearingthatbroochwithCousinArtemasStickles’hairinit.Shehadmovedherbedinherroomtotheoppositecorner.ShehadreadMagicofWingsSundayafternoon.WhenCousinStickleshadrebukedherValancyhadsaidindifferently,“Oh,IforgotitwasSunday”—andhadgoneonreadingit. CousinStickleshadseenaterriblething—shehadcaughtValancyslidingdownthebannister.CousinSticklesdidnottellMrs.Frederickthis—poorAmeliawasworriedenoughasitwas.ButitwasValancy’sannouncementonSaturdaynightthatshewasnotgoingtogototheAnglicanchurchanymorethatbrokethroughMrs.Frederick’sstonysilence. “Notgoingtochurchanymore!Doss,haveyouabsolutelytakenleave——” “Oh,I’mgoingtochurch,”saidValancyairily.“I’mgoingtothePresbyterianchurch.ButtotheAnglicanchurch