CHAPTER VII
關燈
小
中
大
ular.
ConsequentlyshewasimmenselysurprisedwhenMr.Carewe,lookingevenmoreJovianthanusual,pokedaletterouttoher.Yes,itwasaddressedtoherplainly,inafierce,blackhand:“MissValancyStirling,ElmStreet,Deerwood”—andthepostmarkwasMontreal.Valancypickeditupwithalittlequickeningofherbreath.Montreal!ItmustbefromDoctorTrent.Hehadrememberedher,afterall.
ValancymetUncleBenjamincominginasshewasgoingoutandwasgladtheletterwassafelyinherbag.
“What,”saidUncleBenjamin,“isthedifferencebetweenadonkeyandapostage-stamp?”
“Idon’tknow.What?”answeredValancydutifully.
“Oneyoulickwithastickandtheotheryoustickwithalick.Ha,ha!”
UncleBenjaminpassedin,tremendouslypleasedwithhimself.
CousinSticklespouncedontheTimeswhenValancygothome,butitdidnotoccurtohertoaskiftherewereanyletters.Mrs.Frederickwouldhaveaskedit,butMrs.Frederick’slipsatpresentweresealed.Valancywasgladofthis.IfhermotherhadaskediftherewereanylettersValancywouldhavehadtoadmittherewas.ThenshewouldhavehadtolethermotherandCousinSticklesreadtheletterandallwouldbediscovered.
Herheartactedstrangelyonthewayupstairs,andshesatdownbyherwindowforafewminutesbeforeopeningherletter.Shefeltveryguiltyanddeceitful.Shehadneverbeforekeptalettersecretfromhermother.EverylettershehadeverwrittenorreceivedhadbeenreadbyMrs.Frederick.Thathadnevermattered.Valancyhadneverhadanythingtohide.Butthisdidmatter.Shecouldnothaveanyoneseethisletter.Butherfingerstrembledwithaconsciousnessofwickednessandunfilialconductassheopenedit—trembledalittle,too,perhaps,withapprehension.Shefeltquitesuretherewasnothingseriouslywrongwithherheartbut—oneneverknew.
Dr.Trent’sletterwaslikehimself—blunt,abrupt,concise,wastingnowords.Dr.Trentneverbeataboutthebush.“DearMissSterling”—andthenapageofblack,positivewriting.Valancyseemedtoreaditataglanceshedroppeditonherlap,herfaceghost-white.
Dr.Trenttoldherthatshehadaverydangerousandfatalformofheartdisease—anginapectoris—evidentlycomplicatedwithananeurism—whatever