CHAPTER XXXV
關燈
小
中
大
”
“Well,theyaren’twanted.Doyourememberhowthehousestands?”
“Yes.”
“Ifwedon’tfindherintheporch,wecanstrollroundintothegarden.Ourobject—”
Heretheystoppedtopickupthedoctor.
“Iwasjustsayingtomywife,Mansbridge,thatourmainobjectisnottofrightenMissSchlegel.Thehouse,asyouknow,ismyproperty,soitshouldseemquitenaturalforustobethere.Thetroubleisevidentlynervous—wouldn’tyousayso,Margaret?”
Thedoctor,averyyoungman,begantoaskquestionsaboutHelen.Wasshenormal?Wasthereanythingcongenitalorhereditary?Hadanythingoccurredthatwaslikelytoalienateherfromherfamily?
“Nothing,”answeredMargaret,wonderingwhatwouldhavehappenedifshehadadded:“Thoughshedidresentmyhusband’simmorality.”
“Shealwayswashighlystrung,”pursuedHenry,leaningbackinthecarasitshotpastthechurch.“Atendencytospiritualismandthosethings,thoughnothingserious.Musical,literary,artistic,butIshouldsaynormal—averycharminggirl.”
Margaret’sangerandterrorincreasedeverymoment.Howdarethesemenlabelhersister!Whathorrorslayahead!Whatimpertinencesthatshelterunderthenameofscience!ThepackwasturningonHelen,todenyherhumanrights,anditseemedtoMargaretthatallSchlegelswerethreatenedwithher.“Weretheynormal?”Whataquestiontoask!Anditisalwaysthos