CHAPTER XXXV

關燈
” “Well,theyaren’twanted.Doyourememberhowthehousestands?” “Yes.” “Ifwedon’tfindherintheporch,wecanstrollroundintothegarden.Ourobject—” Heretheystoppedtopickupthedoctor. “Iwasjustsayingtomywife,Mansbridge,thatourmainobjectisnottofrightenMissSchlegel.Thehouse,asyouknow,ismyproperty,soitshouldseemquitenaturalforustobethere.Thetroubleisevidentlynervous—wouldn’tyousayso,Margaret?” Thedoctor,averyyoungman,begantoaskquestionsaboutHelen.Wasshenormal?Wasthereanythingcongenitalorhereditary?Hadanythingoccurredthatwaslikelytoalienateherfromherfamily? “Nothing,”answeredMargaret,wonderingwhatwouldhavehappenedifshehadadded:“Thoughshedidresentmyhusband’simmorality.” “Shealwayswashighlystrung,”pursuedHenry,leaningbackinthecarasitshotpastthechurch.“Atendencytospiritualismandthosethings,thoughnothingserious.Musical,literary,artistic,butIshouldsaynormal—averycharminggirl.” Margaret’sangerandterrorincreasedeverymoment.Howdarethesemenlabelhersister!Whathorrorslayahead!Whatimpertinencesthatshelterunderthenameofscience!ThepackwasturningonHelen,todenyherhumanrights,anditseemedtoMargaretthatallSchlegelswerethreatenedwithher.“Weretheynormal?”Whataquestiontoask!Anditisalwaysthos
0.043535s