CHAPTER VII
關燈
小
中
大
wonder.Orwasitsensible?”
“No,Margaret,mostrude.”
“Ineithercaseonecanclassitasreassuring.”
Mrs.Muntsighed.ShewasgoingbacktoSwanageonthemorrow,justashernieceswerewantinghermost.Otherregretscrowdeduponher:forinstance,howmagnificentlyshewouldhavecutCharlesifshehadmethimfacetoface.Shehadalreadyseenhim,givinganordertotheporter—andverycommonhelookedinatallhat.Butunfortunatelyhisbackwasturnedtoher,andthoughshehadcuthisback,shecouldnotregardthisasatellingsnub.
“Butyouwillbecareful,won’tyou?”sheexhorted.
“Oh,certainly.Fiendishlycareful.”
“AndHelenmustbecareful,too.”
“Carefuloverwhat?”criedHelen,atthatmomentcomingintotheroomwithhercousin.
“Nothing”saidMargaret,seizedwithamomentaryawkwardness.
“Carefuloverwhat,AuntJuley?”
Mrs.Muntassumedacrypticair.“Itisonlythatacertainfamily,whomweknowbynamebutdonotmention,asyousaidyourselflastnightaftertheconcert,havetakentheflatoppositefromtheMathesons—wheretheplantsareinthebalcony.”
Helenbegansomelaughingreply,andthendisconcertedthemallbyblushing.Mrs.Muntwassodisconcertedthatsheexclaimed,“What,Helen,youdon’tmindthemcoming,doyou?”anddeepenedtheblushtocrimson.
“OfcourseIdon’tmind,”saidHelenalittlecrossly.“ItisthatyouandMegarebothsoabsurdlygraveaboutit,whenthere’snothingtobegraveaboutatall.”
“I’mnotgrave,”protestedMargaret,alittlecrossinherturn.
“Well,youlookgravedoesn’tshe,Frieda?”
“Idon’tfeelgrave,that’sallIcansayyou’regoingquiteonthewrongtack.”
“No,shedoesnotfeelgrave,”echoedMrs.Munt.“Icanbearwitnesstothat.Shedisagrees—”
“Hark!”interruptedFrauleinMosebach.“IhearBrunoenteringthehall.”
ForHerrLieseckewasdueatWickhamPlacetocallforthetwoyoungergirls.Hewasnotenteringthehall—infact,hedidnotenteritforquitefiveminutes.ButFriedadetectedadelicatesituation,andsaidthatsheandHelenhadmuchbetterwaitforBrunodownbelow,andleaveMargaretandMrs.Munttofinisharrangingtheflowers.Helenacquiesced.But,asiftoprovethatthesituationwasnotdelicatereally,shestoppedinthedoorwayandsaid:
“DidyousaytheMathesons’flat,AuntJuley?Howwonderfulyouare!IneverknewthatthenameofthewomanwholacedtootightlywasMatheson.”
“Come,Helen,”saidhercousin.
“Go,Helen,”saidherauntandcontinuedtoMargaretalmostinthesamebreath:“Helencannotdeceiveme.Shedoesmind.”
“Oh,hush!”breathedMargaret.“Frieda’llhearyou,andshecanbesotiresome.”
“Sheminds,”persistedMrs.Munt,movingthoughtfullyabouttheroom,andpullingthedeadchrysanthemumsoutofthevases.“Iknewshe’dmind—andI’msureagirl